This is the end

Då var det dags att inleda det nya året.
Den sista veckan på 2012 var ett enda kaos och det är inget jag vill dela med mig av öppet.
Men nu påbörjar det nya året på ett helt annat sätt än tidigare, jag är ensammare än någonsin.
Det känns otroligt jobbigt men samtidigt är det spännande och jag tror att det kommer gå lättare efter ett tag.

Jag har bestämt mig för att inte fortsätta på den här bloggen, när jag startade var jag mitt uppe i min första kärlek, nu har jag just förlorat min största. Jag måste bryta mig lös från den jag var och ta reda på vem jag är nu.
I somras när jag lämnade honom gick jag in i en slags kris, jag var förvirrad och nu måste jag komma på fötter igen.

Det kan hända att jag startar en ny blogg någon annanstans med ett annat syfte, men det kommer inte skrivas ut här för att jag vill inte knyta samma den här bloggen med något annat. Det här är slutet.

Farväl kära blogg.

Absence of everything

Nu är jag tillbaka igen, efter ytterligare en månad.
Som vanligt händer det saker hela tiden. Jag vet inte var jag ska stå i allt.
När det gäller lägenhet så verkar det rätt omöjligt för mig, jag ska nog stanna hemma ett tag.
Mina samtal på psyket har kommit igång igen och förhoppningsvis kommer jag få en plats på ett behandlingshem. Jag kan inte fortsätta ha det så här.

Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig eller vad jag ska säga över huvudtaget.
Livet är svårt, jag har varit destruktiv under en lång tid, även om det gått i vågor och jag har inte skadat mig själv till det yttre. Dom senaste åren har ett flertal människor som jag haft någon typ av anknytning till dött, allt ifrån gamla barndomsvänner, gamla klasskompisar till vänners vänner. Senast var för bara någon dag sedan.
Jag känner mig mest bara egoistisk, att dom hade turen att slippa den här skruvade världen.
Det är så många gånger jag själv velat slå dom följe och ett par gånger har jag försökt.
Men på ett sätt vill jag vara kvar och oavsett hur jag gör så dör jag en dag, så jag låter mig plågas.

Det känns som att det är dags för mig att lämna den här platsen, ge mig ut någonstans.
Jag blir så instängd i andras ord och handlingar, jag vill hitta min egen plats, mitt egna jag.

SeeYa

Change your mind

Jag hittade min utväg och tog mig ut genom dörren.
Sedan en månad tillbaka har jag bott hos mina föräldrar, men jag har börjat leta lägenhet nu.
Det har varit en hel del krångel men nu känns det som att jag har kommit en bra bit till att hitta mig själv.
Jag vet vad jag vill och jag märker var jag är på väg. Det har krävts en del stora kliv men dom flesta jag tagit har varit små, en sak i taget har jag försökt intala mig själv.

Jag vet att jag kommer komma till en punkt då jag känner att det är dags för en ny blogg, en ny början.
Det finns mycket jag skulle vilja berätta men än har jag inte tagit det steget.
En sak är säker iaf, jag kunde inte göra annat än att ta steget ut genom dörren, utan det hade jag bara fortsatt sjunka.
Jag hoppas att ni som läser det här, om ni är nere i skiten, också snart kommer till den punkten då ni tar steget.

SeeYa

I could dance in the rain

Jag har nästlat in mig så mycket att det inte verkar finnas någon vettig utväg.
Jonas vill inte längre vara med mig, han beter sig som att han föraktar mig, att jag är hans cancersvulst.
Han säger att han inte står ut med tanken att ha mig i sin närhet.
Jag försöker röra vid honom men han är arg på mig och fräser.

Jag känner ingenting längre. Jag bara är.
Jag vet precis vad problemet är, men jag får bara höra att jag har fel och att saker är pga att jag är osjälvständig.
Men dom vet bara det jag väljer att säga, så det är hur som helst mitt fel.

Visst har jag gjort lite framsteg, tjatat och fyllt i enkäter, men jag har en tå i alla fack.
Det innebär att jag inte kan få en diagnos, att jag inte kan få en lösning.
Jag är allt, jag är ingen.
Den roliga, den sjuke, den snygge, den kloka, horan.

I mitt huvud finns så mycket jag aldrig lyckats uttrycka.
All sorg och all glädje som jag hållit inne.

Jag vill känna mig trygg, ha ett hem att komma till.
Jag är ensam.

Don't tell

Jaha, då var man här igen. Jag är lika kluven som vanligt.
Hur mycket jag än försöker så kommer jag aldrig ifrån spåren jag dragit så djupt.
Vem jag än är så slutar det ändå likadant.
Hur mycket jag än försöker ta kontroll över mina tankar och impulser.
Det är snart 5 år sedan jag började skriva offentligt om hur jag mår. Dock har jag inte gjort så många erkännanden. Men just nu jobbar jag med att börja erkänna först för mig själv. T.ex. hur jag blivit den jag är idag, vad mina svårigheter är.
Det är svårt när mitt synsätt ändras, jag tror mig har hittat svaret, men nästa dag är allt tvärt om.
Vem av mig är jag?

Nu måste jag skynda mig till tvättstugan och sedan hoppas jag att min pojk ska bli på bättre humör. SeeYa

We walked in silence

Nu har det ännu en gång gått en tid utan att jag skrivit något.
Det är svårt.
Jag lyckas aldrig hitta rätt ord för rätt tillfälle.
Men förändring sker även om man inte försöker. Allt kommer vara annorlunda snart.
Vi, jag och Jonas, har fått en lägenhet och äntligen ska vi få komma härifrån.
Jag vill tro att det mesta ska förändras till det bättre men samtidigt har jag mina rädslor.

Jag ska också berätta det att mitt tidigare inlägg löste sig en del.
Vi har inte varit något med varandra och vi har knappt haft någon kontakt alls.
Men det är inget jag är arg över, jag har mått så dåligt senaste månaderna så det är mer eller mindre mitt fel.
Jag hoppas iaf att vi kan ses snart, för jag saknar dig.

SeeYa

You didn't make it

Jag är så sjukt besviken på dig. Du vet precis hur det ligger till.
Jag har väntat i flera månader på att få börja umgås med dig igen.
Hur många gången har vi träffats? Två, kanske tre.
Visst att du har dina problem, jag har en hel del själv.
Men när du frågade vad du kunde göra för mig nu när jag har det svårare än vad jag haft på länge så svarade jag att jag behövde någon att umgås med.
Tack för att du ännu en gång gjort mig besviken och låtit mig sitta här alldeles ensam.

Du är min enda vän men som du behandlar mig är jag hellre ensam.
Jag orkar verkligen inte.

Tro inte att jag hoppats på att du ska skita i allt annat och alltid välja mig först.
Men du hade kunnat inkludera mig eller gett mig en vettig förklaring på varför det inte skulle passa. Vi hade ju bestämt att vi skulle träffas.

Du skapar fler problem än vad du löser. Lycka till med det..
Skickade just iväg ett sms till dig och berättade att du gjort mig besviken.
Men som vanligt får jag sitta här och vänta i all evighet på att du ska svara, om du nu kommer göra det.

Jag kan inte uttrycka hur arg och ledsen jag är pga dig.

We tell the same stories

Allt jag skrev i inlägget innan kan fortfarande beskriva hur jag har det.
Den enda skillnaden är att det har gått 2 månader.
Jag har kommit fram till att dom små förbättringarna inte spelar någon roll.
Hur jag än gör så är jag fortfarande lika olycklig.

Men som tur är har jag fortfarande kvar små stunder då jag känner lugn.
Jag uppskattar när jag går ut i kylan och får vara ensam för en stund, eller när jag duschar. Men det kommer inte gå i längden, jag behöver göra saker på riktigt.
Hur ska jag kunna vara ensam med sällskap?

Min enda vän verkar inte vilja ta sig tid för mig.
Jag vill inte tänka på hur alla sakta glider ifrån mig.
Ingen verkar märka att jag fortfarande finns.

Jag måste erkänna att jag hellre dör än att ha det så här.

Baby birds try to fly

Nu har vi bott här i ungefär ett halvår och allt är fortfarande lika upp och ner som innan.
Jag mår dåligt, vet inte var jag är på väg, orkar inte försöka.
Jag mår bra, vill ta mig framåt och tror på hopp och allt som jag vill ska hända.
Men inget blir som jag vill.
Hoppas för mycket och bli besviken eller orka ingenting och inget blir gjort.

Fast, trots denna onda cirkel tycks jag göra små framsteg.
Frågan är bara om jag lyckas hålla detta uppe. Orkar jag?

Ja, även om jag har dagar då längtan att dö kan tyckas ta över har jag, i slutändan, ändå hopp om att jag, tillsammans med Jonas, har en framtid.
Men vägen dit hittar jag inte, så vad kan då lösa detta?

Tills dess jag funnit svaret på detta ska jag ta mina sköna stunder till vara och göra det som får mig att stanna kvar i den här skruvade världen.
Kanske ska jag skriva ett mer avslappnat inlägg där jag inte snurrar runt i vad som händer allmänt i mitt huvud.. något mer konkret.
Vi ser väl.

SeeYa

That is the night

Nu har ännu en månad passerat och den här gången glömde jag och Jonas bort vår månadsdag.
Men det är väl så det blir efter ett år, istället för månader räknar man år.
Imorgon är det dags för flytt och jag har varit så otroligt stressad senaste veckan.

Jag har alltid fungerat dåligt under press och stress.
Men i helgen när allt är klart ska jag bara ta det lugnt och njuta av utsikten från balkongen.

Läkarsamtalet gick bra förövrigt, jag har äntligen blivit sjukskriven.
Nästa steg är att fixa ekonomin.

Mycket på gång och snart är det riktig sommar, längtar.

Over and out.